När dystopin kryper närmare

Jag tycker om att läsa och se dystopier. En genre som är spännande och samtidigt lär mig saker om världen, förtryck, krig, ojämställdhet och mycket mer. Att läsa om det skönlitterärt eller se det som tv-serier hjälper mig att komma nära och sätta mig in i situationer som jag annars lätt distanserar mig från.

En av mina favoritämnen som då och då tas upp i dystopier är hur samhället gradvis ändrats till något helt annat än innan, t.ex. genom förändring av den politiska makten, ofta genom att något som först verkade absurt sakta normaliseras och sedan blir verklighet.

Just nu slits små barn från sina föräldrar och sätts i ”förvar” i USA, ett demokratiskt land varifrån vi hämtar en majoritet av vårt kulturutbud.

När dystopier blir (är) verkligheten är det inte så spännande och intressant längre. Det är fruktansvärt och skrämmande. Jag är rädd. Inte för att det står så illa till med Sverige, vi har det ju fantastiskt här(!). Utan jag rädd för de människor som målar upp ”andra” som syndabockar och tummar (minst sagt) på medmänsklighet och mänskliga rättigheter. Jag är rädd för att dessa åsikter och rörelser får större och större utrymme i vårt samhälle.

Jag tror det är oerhört viktigt att hålla reda på att vi själva inte är grodan som kokas så sakta att det känns mysigt under tiden. Eller för den delen, att vi inte är de som höjer värmen, ställer fram kastrullen eller tittar på när grodan kokas.

blogstats trackingpixel

Skuldkänslor

Dessa ständigt närvarande skuldkänslor. Jag bär på så mycket skuld hela tiden. Skamkänslor klarar jag mig oftast bättre undan, jag tror det hänger ihop med att jag med åren har jobbat upp en helt okej självkänsla. Men så fort det handlar om att prestera, ta tillvara, lyckas, göra rätt för mig, då trycks jag ihop till ett litet mos under all skuld.

Det kan handla om att jag inte tar vara på alla möjligheter jag får, på dagens minuter, på den ork jag har för tillfället, på de privilegier jag har. Jag känner nästan alltid att jag står i skuld, till mig själv, till andra, till livet i stort. Det är liksom omöjligt för mig att räcka till. De stunder jag känner mig helt okej är väl när jag tycker att jag har ”gjort rätt för mig” för tillfället eller när jag är i någon slags acceptans över vad jag orkar och kan. Pendlandet mellan acceptans och tung skuld sliter i mig.

Ofta är dessa skuldkänslor skarpa men ändå diffusa. Jag känner skuld inför mig själv/livet/Gud/världen för all tid, alla chanser jag inte tar vara på. Att jag inte orkar fånga dagen. Att jag inte utnyttjar min potential, mina privilegier, mina förmåner. Att jag inte ger tillbaka till samhället/behövande/närstående.

Jag känner skuld inför att jag har möjligheter och hjälp bara på grund av varifrån jag kommer och min familj. Det är en dubbel skuld, att jag får saker som alla inte har möjlighet till, och att jag aldrig kan ge tillbaka nog för det jag får, aldrig kan vara tillräckligt tacksam.

Jag känner skuld för att jag blundar för hemskheter som sker konstant i vår värld. Jag blundar för att jag inte klarar att bära det. Jag blundar för att jag är självisk. Jag känner skuld för att jag förstör världen bara genom att finnas, äta, konsumera, resa. Jag känner skuld gentemot dem som lever i förtryck, krig, fattigdom, sjukdom. Att jag inte klarar att hjälpa dem fast jag har så mycket.

Jag känner skuld för det där jag sa lite för snabbt en gång utan att tänka efter. Jag känner skuld för att jag inte orkar vårda alla mina relationer, för att jag inte hör av mig, för att jag glider ifrån människor. Jag känner skuld när jag blir irriterad och trött på människor. Jag har väldigt lätt att tänka att människor är besvikna på mig. Barn som jag inte leker tillräckligt roligt med. Vuxna som jag träffar för sällan. Arbetskamrater vars förväntningar jag inte lever upp till. Jag räcker inte till så mycket som jag borde, så mycket som jag önskar.

Jag känner skuld varje dag för många olika saker, riktat åt många håll. Jag ska (och kan) inte rada upp alla här. Kanske ändå alla skuldkänslorna landar i paradoxen att jag egentligen vet att jag är en okej människa oavsett men samtidigt innerst inne lägger jag ändå stor vikt vid vad jag faktiskt gör och kopplar det till vem jag är.

Alla dessa saker sitter i mitt eget huvud. Det finns delar av det som är kopplat till sanningen, men det är jag som gör detta till stora livspåverkande grejer.

Det är så lätt för mig att säga till mina närstående att de måste släppa taget om skuldkänslorna. Det är inte ditt ansvar! Det är inte din uppgift! Du är lika fantastisk även om du bara existerar och inte gör något. Skuldkänslorna gör ingen nytta, de bara bromsar och förlamar. Släng dem och gå vidare framåt.

Jag försöker säga liknande saker till mig själv också. Jag har en ganska livlig inre dialog med mig själv där jag ofta är min egen terapeut. Jag har massa klokheter att dela med mig av, lösningen på många problem. Men så är det också så som jag skrev en gång:

Fråga mig, jag har mängder av bra råd

Pepp, insikter och visdom

Problemet är att jag är en hycklare

Som inte lyssnar på mig själv

Ja, jag vet ju allt det där smarta. Ändå fastnar jag i samma gamla tankemönster.

blogstats trackingpixel

Kramar

Idag funderar jag över varför det i vissa sammanhang verkar finnas någon oskriven regel att män kramar sina kvinnliga bekanta men inte de manliga. En man hälsar på en man med handslag men med en kvinna med kram. Kvinnorna ska alltså krama alla. Detta gäller alltså inte alls alla människor men ibland verkar detta vara en del av sånt beteende som tas för givet.

Jag är själv inte en jättekramig person men brukar krama familj, släkt och vänner t.ex. när man hälsar eller säger hejdå. Andra tycker mycket om att kramas, vi är helt enkelt olika och det viktiga är ju att vara lyhörd och inte tvinga på människor oönskad närhet.

Jag vill inte bli kramad av anledning att jag är kvinna, vad har det med kramen att göra? Måste män vara så ”hårda” att de inte ens får krama varandra eller vad handlar detta om? Är maskuliniteten hotad? Om så är fallet, kan jag rekommendera att hota maskuliniteten så ofta ni får chansen. Machokultur och maskulinitetsnormer har gjort och gör så mycket skada.

blogstats trackingpixel

Boktips #2

Ända sen jag såg första Hunger games-filmen och sen läste och älskade Hungerspelen-trilogin har jag tyckt om att läsa dystopier. Oftast riktat till ungdomar, oftast trilogier/serier. Ibland har de varit mer inriktade på fantasy eller sci-fi.

I vissa fall blir storyn lite enkelspårig eller klyschig så det finns mer att önska när det gäller detta. Men det positiva överväger det negativa och detta är absolut en av mina favoritgenrer. Jag trivs bra i de världar som målas upp för mig och jag tycker dystopier är bra på att belysa t.ex. samhällsproblem på ett lättillgängligt sätt. Det vore nog konstigt att kalla dystopier för feel good men för mig är det oftast avslappnad läsning där jag inte känner ett behov av att vara så intellektuell utan bara kan få fångas av berättandet.

De bästa dystopier jag läst i år är:

Askfödd och Eldmärkt, de två första böcker i fantasy/dystopi-serien Aska och eld av Sabaa Tahir som planeras att bli fyra böcker. En ganska mysig men även spännande berättelse. Berör ämnen som våld, makt, krig, slaveri, förtryck, vänskap, kärlek, familj, plikt och klass.

*

Partials av Dan Wells är en skön sci-fi-dystopi med bra driv. Det är första delen i en trilogi som jag ser fram emot att fortsätta läsa. Mänskligheten håller på att dö ut på grund av ett virus som gör att inga barn överlever. Samtidigt är människorna hotade att besegras av partials, vilket är människoskapade varelser som på de flesta sätt liknar människan, men starkare, snabbare osv. Berör ämnen som sanning, tillhörighet, annanskap, gott och ont, vänskap, identitet m.m.

*

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood räknas nog som en klassiker. Boken har blivit läst av många i år på grund av den utmärkta tv-serien med samma namn (tips!). En mycket bra bok som sätter igång tankarna ordentligt. En allvarlig och tänkvärd dystopi där förtrycket av kvinnor synliggörs. Trots detta är inte läsningen tung och svår. Jag är så impad av Atwood att hon lyckats med denna berättelse, att tänka ut det absurda i kombination med det verkliga, att berätta det så flytande där olika tidsperspektiv blandas men utan att det blir otydligt, att belysa strukturer och förtryck utan att bli mästrande. Mitt i allt detta är det en historia med driv och spänning.

Tv-serien är utmärkt och delvis gillar jag den t.o.m. mer än boken men det kan bero på att jag såg den först. Ändå fint, som alltid med böcker, att få följa med mer i huvudpersonens tankar i boken än i tv-serien.

*

De utvalda-trilogin som består av Tankeläsaren, Monstrets dotter och Hemligheternas rike av Kristin Cashore. Böckerna är fristående men handlar om samma värld (bok två utspelar sig före ettan). Denna serie kanske inte riktigt räknas som dystopi utan framför allt som fantasy men den får vara med på listan ändå eftersom jag tyckte den var så bra. 😁

Jag tycker mycket om denna trilogi, väldigt lätt att komma in i flödet och det finns många karaktärer jag tycker mycket om. Berättelsen är spännande utan att vara hetsig på något sätt. Jag älskar att huvudpersonerna är som de är och inte passar in i alla ramar andra vill sätta upp för dem. Mycket fin vänskap också.

Jag uppskattar mycket att storyn innehåller både små lättsamma saker och stora hemska, och allt däremellan. Handlar en hel del om att kunna läsa och/eller påverka andras tankar och den makt och ansvar detta innebär. Belyser även bl.a. sexism, maktobalans och självförsvar.

*

Diabolic av S.J. Kincaid är även det den första delen i en planerad sci-fi-trilogi. Storyn utforskar bl.a. frågeställningen om var gränsen går mellan maskin (AI) och mänsklighet, vanlig fråga i genren men det passar mig bra. I övrigt lite annorlunda story som jag gillar. Flera för mig oväntade vändningar även om det också finns en del som är mer förutsägbart. Vissa delar har lite onödigt blodigt våld för min smak men i övrigt en intressant värld att kliva in i.

Får mig att fundera över om det alltid måste vara så att våld bemöts med mer våld, även av de ”goda”.

*

Nästan alla dessa har jag läst som ljudbok. (Ja det räknas! 😊) Det har passat min utmattade hjärna extra bra. Hoppas några tips kan passa!

blogstats trackingpixel

Att skriva ner livet

Jag har alltid velat vara en sån som skriver dagbok. Ända sen jag var liten har jag önskat vara en skrivande person, en författare. Jag skrev lite dagbok på den tiden men tyvärr innehöll det mest information om vad jag ätit senast och när jag blev lite äldre kanske hintar om vem jag var kär i eller dåliga teckningar av min favorithäst. Jag skrev ”böcker” tillsammans med vänner. De var några sidor långa och handlade om tjejer som gick i skolan och blev osams och sen sams igen.

Det hör även till saken att jag har exceptionellt dåligt minne, vilket skrämmer mig mycket. Jag borde alltså som sagt skriva dagbok. För att hjälpa minnet, men också för att utveckla mitt taffliga skrivande.

Jag har försökt några gånger i tonåren och vuxen ålder att få igång dagboksskrivandet men som så många andra tappar jag rutinen snabbt och dagboken göms i skuldkänslor över vad jag aldrig lyckades med.

För att kompromissa med mig själv började jag för några år sedan skriva månadsrapporter istället. Det första året blev det mest ett uppräknande av vad jag hade hunnit göra under månaden. Under andra året försökte jag fokusera mer på mitt mående och andra reflektioner istället. I år har jag använt mig av rubrikerna nedan som är hämtade från olika bloggar jag letat runt på. När jag nu bläddrar tillbaka (okej skrollar, jag har övergått till det mindre romantiska men mer praktiska Google docs) till början av året kan jag se bl.a. hur mycket bättre jag mår nu än i början av året. En förändring som kommit så gradvis att jag annars kanske inte ens hade lagt märke till den.

Månadsrapport

  • Månadens bästa – Kan vara en händelse, känsla, person osv.
  • Månadens sämsta – Jobbiga grejer.
  • Månadens mående – Framför allt hur jag mått psykiskt när det gäller utmattning och ångest men även överlag.
  • Månadens projekt – Jag är väldigt projektig av mig, (nästan) alltid påbörjar jag nått, kan dock vara väldigt små grejer, typ rensa garderoben.
  • Månadens kulturupplevelser – Här har jag t.ex. nämnt månadens bästa bok, om det varit någon särskild musik/tv-serie/podd som följt med mig denna månad.
  • Månadens mat – Först kanske mest en punkt för att kolla hur det gick att äta vegetariskt. Vet inte om den annars gett mig så mycket. Iofs visat tydligt när jag inte orkat bry mig om mat alls.
  • Månadens lärdom/visa tanke – Har jag tur har jag kommit fram till något klokt.
  • Månadens kläder – Lite oklart varför jag har med denna, men min Skam-mjukiströja har omnämnts flertalet gånger :)

  • Månadens text – Jag började skriva en del poesi m.m. detta år. Här klistrar jag in nån text från månaden som jag tycker passar.
  • Månadens tacksamhet – Vad är jag extra tacksam för denna månad?
  • Månadens resa – Här har jag inte bara skrivit om semestrar utomlands utan även små utflykter och liknande.
  • Månadens träning – Inga konstigheter, kort kommentar om vad jag gjort, oftast har det stått innebandy.
  • Månadens favorit – Kan vara vad som helst, har varit allt från sol till vänner.
  • Bonusinfo – Något jag vill minnas från månaden som inte kommit upp under tidigare rubriker.
  • Inför nästa månad – Kanske något jag ser fram emot eller tänker på inför nästa månad.
  • Slutord – Här har jag faktiskt oftast inte kommit på något särskilt smart att skriva, well well. Får kanske köra den klassiska: Hej då dagboken.

Jag förstår att detta sätt inte passar alla men kanske någon mer gillar detta upplägg. Vill du skriva? Skriv! :)

blogstats trackingpixel

Me too

Har du tröttnat nu? Det har vi också.

Jag är en sån där lyckligt lottad kvinna. Jag har inte blivit våldtagen. Jag har inte fått ovälkomna händer nedtryckta i mina trosor. Jag har varit skyddad och förskonad. Ändå är jag en sån där kvinna som är rädd för män. 

När budskapet om ”Me too” fyller mitt flöde är jag en av de som först tänker ungefär: ”Nej, inte jag. Så skönt för mig”. Men sen dyker det upp minne efter minne. Hur kan kränkningar vara bortglömda, kanske du tänker. Ja, kanske för att det är så vanligt, ”självklart” och normaliserat att jag knappt ens ifrågasätter det. 

Att män sätter sig nära, tryckt mot mig på en buss där det finns många lediga platser. Att gäng av män ropar, visslar, följer efter. Att bli tagen på rumpan på tunnelbanan. Att inte kunna dansa med sina vänner utan att okända män trycker sig nära. Att bli stirrad på och förföljd av en allvarlig man som när han till slut jagat ifatt mig bara ville ha mitt nummer. Ska jag bli smickrad då? Nej, vet du? Jag blir livrädd. Jag går med nycklarna mellan fingrarna och tänker igenom hur jag ska skrika. Tydligen ska det vara bäst att skrika att det brinner för då lyssnar fler. Men det vanligaste är att man blir förstenad av skräcken och inte ens klarar att säga ifrån.

En i sammanhanget väldigt liten händelse men som ändå följer med mig är denna. När jag gick på fritids fanns det under en period en lek jag inte gillade. Leken gick ut på att killarna jagade tjejerna, höll fast dem och gav dem blöta pussar på den hudfläck de lyckades få tag på, kanske armen, nacken eller ansiktet. Det var nog någon slags tävling förresten, killen som pussat flest tjejer vann. Denna tävling pågick hela dagarna under en period. Jag minns att jag kände mig liksom blöt och äcklig när jag gick hem. En känsla av att vara nedsmutsad. Bävade inför nästa dag. Inte visste jag då att detta var övergrepp, att de inte hade någon rätt till mig och min kropp. Jag visste bara att det inte kändes bra, att jag ville slippa det.

Du kanske tänker att detta var ett löjligt exempel. Och bland den enorma mängd av berättelser som finns under metoo-taggen är jag beredd att hålla med, detta är som en fis i rymden i jämförelse. Varför väljer jag då ändå att belysa den? 

Jag tror att våldtäktskultur, machokultur, manlighetsnormer och andra liknande strukturer grundläggs redan när vi är små. Redan under denna lilla pusstävling på fritids lades en grund för ”boys will be boys” och att min kropp inte var bara min. Att killar alltid kan jaga och få tag på oss och det är inte ens något allvarligt, det är en lek, något att skämta bort och skratta åt. Och ”hallå, bli smickrad då, han tycker ju du är söt!”

Jag tror att tankar om samtycke, respekt och rättigheter måste börja förmedlas redan till små barn. Det är där grunden läggs. För att vi ska kunna hjälpa barnen att växa upp till en bättre tid behöver vi vuxna ändra på våra vanor, tankesätt, normer och även lagar. Vi måste våga ifrågasätta. Ifrågasätta våldtäktsskämt, ifrågasätta jargonger, ifrågasätta de vi omger oss med. Och inte minst, oss själva.

Konst från ”For All Womankind”.

blogstats trackingpixel

Vad är ångest?

Ja vad är egentligen ångest? Jag tycker själv det är svårt att beskriva hur ångest känns för mig men ändå var det väldigt tydligt för mig att det faktiskt var ångest när jag först upplevde det.

1177 skriver att ångest ”är en intensiv känsla av obehag och oro som känns i kroppen. Eftersom det känns så starkt i kroppen kan det vara svårt att förstå att det har att göra med hur man mår psykiskt.” De räknar sedan upp olika symtom som t.ex. hjärtklappning, tryck över bröstet, overklighetskänslor m.m. 

Ångest kan upplevas olika för olika personer och även olika vid olika tillfällen och därför kan det vara svårt att sätta fingret på vad det är. Dessutom är just den där mixen av psykiskt och fysiskt svår att beskriva tycker jag.

Jag hittade en text på Emilia Bergmark-Jiménez instagram där hon beskrev det bra. Jag delar utdrag ur texten, hela finns här

”Hur känns ångest? 
Som en kladdig oro som krälar runt inombords. Som ett obehag som väller upp från ens djupaste mörker. Som något obekvämt, som skaver och skaver […] Som tunga ögonlock som blivit tjocka och sega. Som huvudvärk, som tunnelseende. Som hjärtklappning, som andnöd. Som att någon har tryckt in ett finger i svalget […] Som en värk under bröstet. Som att höra sin egen oigenkännliga gälla röst från långt långt borta skrika på hjälp. Som att känna sina egna varma tårar göra ögonen torra och såriga. Som att vara ensam. Helt helt ensam fast någon en älskar håller om en. Som att se sig själv utifrån och förvirrat undra vad som händer. Som att sinnet lämnar kroppen en liten liten stund för att kroppen ska orka smärtan.”

Jag har skrivit om mina tips för ångestlindring här och lite mer om mitt mående här. Jag skriver även en del poesi här, många av mina texter där kretsar kring psykisk ohälsa.

blogstats trackingpixel

Saker som får mig att #1

Saker som får mig att facepalma, se gif:ar för illustration ⬇️ Översatt i ord betyder det ungefär att jag blir trött på mänskligheten.

IMG_6075

När folk tänker att man måste bry sig om alla frågor i hela världen om man är engagerad i en fråga. Även kallad whataboutismen. Det verkar ibland som att människor inte kan ha fler tankar i huvudet samtidigt. Om en person tycker/brinner för/engagerar sig i något behöver du inte förvänta dig att hen ska vara någon slags supermänniska som klarar att engagera sig i alla världens viktiga frågor.

IMG_6076

När personer förväntas vara goda förebilder inom alla livets områden bara för att de syns eller hörs på något vis. Detta går lite ihop med förra punkten men blir extra tydligt för kända personer. Exempelvis bloggaren UnderbaraClara förväntas vara en förebild och göra allt rätt som mamma, kvinna, företagare, feminist, miljövän m.m.

IMG_6077

Men durå-mentalitet. Hörni, det måste gå att kritisera och problematisera utan att folk ska kasta ur sig ”men-durå”-argument. Varför tar du åt dig? Försöker du förstå vad personen menar? Och en extra bonus: att någon avstår från exempelvis alkohol bör inte tas som kritik mot att du dricker och du behöver därmed inte försvara dig.
När människor ska påpeka i diverse kommentarsfält hur fel ursprungsinlägget är, t.ex. att recepten är fel och att de faktiskt vet det riktiga sättet att göra rätten på.

IMG_7882

Folk som lägger en massa energi på onödiga saker (okej vet att detta blir väldigt subjektivt, men hallå det är ju min blogg 😁). Exempelvis kanske någon blir superupprörd över att barn har keps i skolan, att grannens lekstuga står en halvmeter in på din mark eller att folk har shorts på sig på jobbet. Kanske skriver de en arg insändare eller kör på rättshaverist-spåret. Det finns (enligt mig) sååå mycket viktiga saker jag gärna skulle lägga energi på om jag hade ork, tid och möjlighet så om man är uttråkad kan jag ge tips!

IMG_7883

När folk envisas med att säga saker till gravida som t.ex. ”oj är du säker på att det inte är två där inne?”. Eller ännu värre, frågar folk om/antar att de är gravida pga deras icke-platta mage. What’s up with that people?!

IMG_7884

När folk inte kan skilja på verklighet och fiktion (dvs hittepå) och därför blir upprörda t.ex. när skådespelare har en annan partner i verkligheten än i serien/filmen. Folk får på riktigt hat på grund av sånt här, inte kloookt.

IMG_7885

Människor som tar allt som råkar ploppa upp i sitt FB-flöde som en personlig kränkning. ”Varför gör ni reklam för laktosfri mjölk?! Jag behöver inte det! Ni lurar mig bara på pengar! *aaargh*”.

IMG_7886

Sorry för gnäll, men ja…

IMG_7887

blogstats trackingpixel

Konst på insta #2

Del 2 i min tipslista med instakonst kommer här. Det finns så mycket fint! <3 Första delen hittar du här. Många av konstnärerna säljer sina verk och/eller prints/andra produkter. Länkar finns på deras instagramprofiler.

Först ut är @morisik, kolla vad fina konstverk!


~ • ~ • ~
Miriam på @om_hundre_ar_er_alting tecknar massa ljuvlig Skam-fanart, men även en del annat.


~ • ~ • ~
Kolla Marias fina alster här: @mariastuge.


~ • ~ • ~
Carola gör så fina illustrationer som du hittar på @carolamartin.art. Jag blir glad av dem!


~ • ~ • ~
Färgglatt och vackert hos @scinnlaeces.


~ • ~ • ~
På @aessart hittar du Anjas fina konst.


~ • ~ • ~
Fridas flöde är så fint så jag skulle vilja fylla en vägg med bara det, kolla själv på @fridaclerhage.


~ • ~ • ~
Jag har (som de flesta nog märkt) en förkärlek för Skam och fanart kopplat till detta. Hos @agrahamofhappiness finns massor av detta men även mycket annat.


~ • ~ • ~
Hos @jesshhh29 hittar du fina tecknade porträtt.


~ • ~ • ~
Denna 17-åring imponerar! Kolla in @kinxodie.


~ • ~ • ~
@juliakocevas gör konst av massa massa små prickar, ett otroligt tålamod måste hon besitta.

Vill man se mer Skam-fanart finns det t.ex. hos @elli_skam, @skkamm, @lotttaaj och @fs_grim och på taggarna #skamart och #skamfanart. Fin Skam-streetart hittar man hos @arvidsson_sofia och @skam_i_gata.

blogstats trackingpixel

Konst på insta #1

Jag vill tipsa om fin konst jag hittat på Instagram. Jag följer flera olika konton som lägger ut sin konst, en hel del med SKAM-fanart men även en del annat. Det finns så mycket fint, snyggt, vackert, roligt och peppigt att hitta! Det visade sig att jag hade så många att tipsa om så detta blir del ett av åtminstone två.

Min stora favorit är @leoniejulieart som bl.a. har gjort denna go’bit jag har på väggen.

Hon har även gjort dessa. Du kan köpa hennes grejer här

~ • ~ • ~
Hos @eternel_reveur hittar du bland annat dessa fina porträtt.

~ • ~ • ~
Nästa konto är @melissajane där bland annat dessa bilder finns. Hennes konst går att köpa här

~ • ~ • ~
Anna Ileby (@annaritar_illustrations) är en fantastisk konstnär. Hon säljer vissa av sina illustrationer i orginal via sin Instagram. Här ser du några av hennes bilder.

Anna har även ritat massa Mumin-karaktärer som människor, kolla vad fina!

~ • ~ • ~
Nästa konstnär är @pernilleeleonora. Hennes Evak-porträtt togs t.o.m. med i serien!

~ • ~ • ~
Steffi Aluochs konst hittar du på @artbyaluoch. Här kommer lite smakprov.

~ • ~ • ~
Här ser du några av @jydoodles fina teckningar.

~ • ~ • ~
En annan fining jag har på väggen är denna (solen blänker lite i bilden) som är gjord av Ella Jax (@smaklos).

Här ser du fler av hennes verk. 

~ • ~ • ~
Titta vilka fina alster @finny.red gör.

~ • ~ • ~
Nästa konstnär är @zarinpainter som målat bl.a. dessa ljuvliga.

~ • ~ • ~
Jag avslutar detta inlägg med @mellarkboxersart vars grejer går att köpa här och här.

För att detta inlägg inte ska bli kilometerlångt kommer tipsa om mer instakonst framöver, jag har minst lika många till på lager.

blogstats trackingpixel