Me too

Har du tröttnat nu? Det har vi också.

Jag är en sån där lyckligt lottad kvinna. Jag har inte blivit våldtagen. Jag har inte fått ovälkomna händer nedtryckta i mina trosor. Jag har varit skyddad och förskonad. Ändå är jag en sån där kvinna som är rädd för män. 

När budskapet om ”Me too” fyller mitt flöde är jag en av de som först tänker ungefär: ”Nej, inte jag. Så skönt för mig”. Men sen dyker det upp minne efter minne. Hur kan kränkningar vara bortglömda, kanske du tänker. Ja, kanske för att det är så vanligt, ”självklart” och normaliserat att jag knappt ens ifrågasätter det. 

Att män sätter sig nära, tryckt mot mig på en buss där det finns många lediga platser. Att gäng av män ropar, visslar, följer efter. Att bli tagen på rumpan på tunnelbanan. Att inte kunna dansa med sina vänner utan att okända män trycker sig nära. Att bli stirrad på och förföljd av en allvarlig man som när han till slut jagat ifatt mig bara ville ha mitt nummer. Ska jag bli smickrad då? Nej, vet du? Jag blir livrädd. Jag går med nycklarna mellan fingrarna och tänker igenom hur jag ska skrika. Tydligen ska det vara bäst att skrika att det brinner för då lyssnar fler. Men det vanligaste är att man blir förstenad av skräcken och inte ens klarar att säga ifrån.

En i sammanhanget väldigt liten händelse men som ändå följer med mig är denna. När jag gick på fritids fanns det under en period en lek jag inte gillade. Leken gick ut på att killarna jagade tjejerna, höll fast dem och gav dem blöta pussar på den hudfläck de lyckades få tag på, kanske armen, nacken eller ansiktet. Det var nog någon slags tävling förresten, killen som pussat flest tjejer vann. Denna tävling pågick hela dagarna under en period. Jag minns att jag kände mig liksom blöt och äcklig när jag gick hem. En känsla av att vara nedsmutsad. Bävade inför nästa dag. Inte visste jag då att detta var övergrepp, att de inte hade någon rätt till mig och min kropp. Jag visste bara att det inte kändes bra, att jag ville slippa det.

Du kanske tänker att detta var ett löjligt exempel. Och bland den enorma mängd av berättelser som finns under metoo-taggen är jag beredd att hålla med, detta är som en fis i rymden i jämförelse. Varför väljer jag då ändå att belysa den? 

Jag tror att våldtäktskultur, machokultur, manlighetsnormer och andra liknande strukturer grundläggs redan när vi är små. Redan under denna lilla pusstävling på fritids lades en grund för ”boys will be boys” och att min kropp inte var bara min. Att killar alltid kan jaga och få tag på oss och det är inte ens något allvarligt, det är en lek, något att skämta bort och skratta åt. Och ”hallå, bli smickrad då, han tycker ju du är söt!”

Jag tror att tankar om samtycke, respekt och rättigheter måste börja förmedlas redan till små barn. Det är där grunden läggs. För att vi ska kunna hjälpa barnen att växa upp till en bättre tid behöver vi vuxna ändra på våra vanor, tankesätt, normer och även lagar. Vi måste våga ifrågasätta. Ifrågasätta våldtäktsskämt, ifrågasätta jargonger, ifrågasätta de vi omger oss med. Och inte minst, oss själva.

Konst från ”For All Womankind”.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>